Vilken pediatrikbok ska man läsa?

Flera barn-ST-läkare planerar att starta en självstudie-utbildning, och inför denna diskuteras bl.a. litteratur. De senaste dagarna har jag läst igenom cancer-kapitlen i 4 pediatrikböcker för att se hur de skiljer sig åt.

Hanséus-Lagercrantz-Lindberg (barnmedicin), Moell-Gustafsson (Ped.), Lissauer-Clayden (Illustrated Textbook of Paediatrics) samt Nelson-Essential. Jag är ingen cancer-expert men tror att jag jobbar ungefär lika mycket med cancer som de flesta barnläkare gör på ett länsdelssjukhus.

De svenska böckerna.
Det är ingen större skillnad på de svenska böckerna. Författarna har med säkerhet tjuvkikat på varandras utgåvor. Böckerna har tydligt svenskt/nordiskt fokus, ex. kommenteras ”NOPHO” och nordiska/svenska behandlingstraditioner. Min känsla är att om man läser detta böcker noggrant (varje mening) så lär man sig mkt.

Illustrated Textbook of paediatrics (Lissauer).
Inom cancer-området har denna bok fler fallbeskrivningar (Nelson har inte några fallbeskrivningar). Boken kommenterar PET scans, och innehåller fler bilder (inte minst rtg-bilder) än någon av de andra böckerna. Även schematiska figurer är vanligare. Rent faktamässigt är dock min känsla att den innehåller mindre än de svenska böckerna. Helt uppenbart har också boken ett mer brittiskt (?) fokus än de svenska böckerna.

Nelson’s essential (och det här här jag lägger krutet).
Utan tvekan innehåller Nelson essential mer fakta än någon av de andra böckerna, men samtidigt måste vi fundera på vilken typ av fakta som är viktiga att ha (i kliniken).
Det nelson gör bra är att boken har avsnitt om diff-diagnoser för varje enskild cancer. Här finns också uppgifter som jag saknar i de övriga böckerna (ex. vid vilken cancer ser man Sternberg-reed-celler?). Med ökat omfång (Nelson är längre) kan man beskriva ex. endokrina symptom vid hjärntumörer vilket gör det enklare att förstå (ex galaktorré) än när det bara står ”endokrina symptom”.

Boken är tydligt amerikansk. Man använder inte benämningar som vi är vana vid i Sverige, vi talar om ”leukemifri dag 29”, Nelson talar om 4 veckor (samma sak). Det tar ett litet tag innan man förstår vad Nelson menar med 100/mm3 (LPK-värde) och att de menar svår neutropeni (0.1). Inte heller är det självklart att ”påverkat DNA-index” är detsamma som hypodiploidi. Jag känner mig också litet tveksam till värdet av ”each year there are 1700 new cases of Tumour X in the US” – en typ av uttryck som återkommer för varje cancer. Hur många barn det blir i Sverige kan man räkna ut, men det är int helt lätt. Inte heller känns informationen om ras (alltid viktigt i USA): hispanics vs blacks vs multiracial vs only white –  helt enkel för oss i Sverige.

Nelson innehåller en rad tabeller där den kliniska relevansen ibland är litet (?) tveksam. Dessa tabeller bidrar egentligen ganska mycket till bokens stora omfång. Här finns ex. en tabell med 22 rader om olika stratifieringar för neuroblastom-behandling (utifrån Myc-N expression, antal dagars ålder hos patienten, graden av diploidi). Onkologiska akut-komplikationer är viktiga men långa listor av komplikationer istället för att som i den svenska böckerna konstatera (man kan vid cellsönderfall få hyperkalemi), ha tabeller med rader om hyperkalemi och beskriva att det ska behandlas med insulin och glukos (det kan man egentligen kolla upp någon annan stans i boken) – jag känner mig litet tveksam. För AML skriver de svenska böckerna att cancern delas upp i M0-M7 medan den amerikanska beskriver skillnaderna mellan alla M-kategorier.
När det gäller ex. hjärntumörer konstaterar de svenska författarna att neurofibromatos, Li Fraumenis syndrom och tuberös skleros är riskfaktorer – det noterar självklart Nelson också men här ligger författarna till Turcots syndrom och von Hippel-Lindau (åkommor jag aldrig sett själv, men mycket väl kan springa på i en framtid). I svensk litteratur konstateras att t9:22 är en negativ prognostisk faktor vid leukemi, medan Nelson konstaterar att det är en negativ faktor OCH att det förekommer hos 5% av alla med leukemi.
I de svenska böckerna konstateras att bilddiagnostik spelar roll för att följa upp hjärntumörer medan Nelson informerar läsaren om att en kontroll-MR efter hjärntumörkirurgi bör göras 24-48 h efter operationen. Nelson innehåller också en tabell över ett stort antal hjärntumörer och deras 5-årsöverlevnad (pinealt germinom som utgör 1% av alla hjärntumörer har en 5-årsöverlevad på 95% tror jag), medan de svenska böckerna ligger på nivån: de två vanligaste hjärntumörerna (xx och yy) har överlevnad kring xx och yy %.

Summering:
Jag tror att olika böcker passar olika individer. Nelson’s essential är utan tvekan den mest faktaspäckade boken. Illustrated textbook of paediatrics den mest lättlästa (och tunnaste). De svenska skiljer sig inte så mycket åt och ligger någonstans mitt emellan. Valet är BLU.s (unga barnläkare). Jag tycker att det ska bli toppen med en självstudie-cirkel, och är förstås nyfiken på vilken bok som kommer att väljas.

Jonas (ordförande i BLF)
ps alla kommentarer och synpunkter är välkomna!

Publicerad

2014-12-30 av Jonas Ludvigsson